Sagan om Klintagumman och Kvidingegubben

Jacob Lendahls satt i sammanläggningsdelegerade under hela 1973 fram till den 1 januari 1974, då Kvidinge gick upp i Åstorps kommun.
Vid Minipejlingen i Kvidinge Hebygdshall 1985 berättade han denna saga för Lars Orup, övriga församlade och Radio Kristianstads lyssnare.

Lars Orup: - Men då ska jag be att Jacob Lendahls nu tar plats där som förste man. Och Jacob Lendahls, du var med i sammanslagnings-kommittén som arbetade då ungefär 1973-74 och sydde ihop dom här två kommunerna.

Jacob Lendahls: - Ja, det var jag.

Lars Orup: - Vad ska Åstorp ha Kvidinge till?

Jacob Lendahls: - Ja, när det gäller den frågan då skulle jag vilja ta ett par personer till hjälp. Det är ju lite lättare att svara då kanske. Och den ena, det är Klintagumman, det är en gammal synonym för Åstorp. Den andra, det är Kvidingegubben. Om ni tittar på Kvidinges karta så liknar den exakt en gubbe med skärmmössa och ryggsäck. Vi har ritat upp det i kartan här också, så ni kan se, om ni skaffar er den boken om Kvidinge, då hittar ni Kvidingegubben där. Och nu var det ju så att Klintagumman, hon var ute efter Kvidingegubben. Det hade hon varit länge. Men Kvidingegubben var ganska sval till dom inviterna. Så till slut så fick faktiskt gumman ta statsmakterna till hjälp och dom bestämde att en bit in på sjuttiotalet då skulle dom slå ihop sina påsar i alla fall. Det var ju så för Klintagummans del att skulle hon ha någon partner så fick hon vända sig hit, för på andra hållet fanns ingenting. Då fick hon gå över länsgränsen och det var ju rakt inte lämpligt. Man ska ju hålla sig inom länet i sådana här sammanhang. Gubben däremot, han var så pass motsträvig till det hela så han gick till statsmakterna och sa så här: Jag vill gärna bilda en stor familj. För det är ju så modernt nu för tiden. Och då tänkte han, att visst skulle gumman vara med, men han ville också ha med grannen mot öster. Och då menade han som så att då skulle familjen både till storlek och ekonomisk bäring bli mer lik dom andra familjerna i länet. Det skulle passa liksom lite bättre och dom skulle kunna hävda sig lite bättre, tyckte han. Men när han kom med sådana här saker då röt statsmakterna till ordentligt och så blev det bestämt att första januari 1974 skulle gubben och gumman bilda jonelag. Och dom bildade den minsta familjen i länet.

Ryggsäcken mest intressant

- Det är klart att gumman var väl intresserad av gubben, ja, det var hon säkert, men ser ni det var mycket mer av hans ryggsäck som hon var intresserad. För i den fanns en hel del smått och gott. Bl.a. så hade han där en ganska så stor vattendunk med friskt och rent vatten och se det behövde ju gumman i olika sammanhang, dels för att släcka sin törst, hon hade inte några starkare drycker på den tiden. Och dels, om den röde hanen skulle göra sig påmind och bli lite upprorisk. I sådana sammanhang hade gumman - det skröt hon lite över - en mycket större och finare tankvagn än vad gubben hade. Men hon var ändå avundsjuk på gubben för han hade vatten i sin. Det var ju andra saker också som fanns i ryggsäcken. Han hade samlat en liten pöl vatten vid sidan om dunken, som han hade att plaska omkring i när det var heta sommardagar. Och det hade gumman ingen, men nu skulle hon få del av den också, och hela familjen vad det beträffar. Och det kan ju vara skönt när solen bränner hårt. I ryggsäcken fanns också en del byggnadsmaterial. Ni vet, att det finns prima murgrus i Kvidinge och vem vill inte ha sådana där saker när familjen växer och det behövs större bostäder och bättre bostäder. Så visst fanns det tillgångar i gubbens ryggsäck. Men det väsentligaste av det hela, det var väl ändå dom här ljuvligt klingande skattekronorna, som låg där också. Och det var nog dom som gumman hade förälskat sig mest i, tror jag!

Lars Orup: - Ni var rädda alltså för att gumman helt enkelt skulle komma och sol-och-våra gubben och plocka åt sig.

Jacob Lendahls: - Ja, en viss känsla av det hade vi väl här i Kvidinge.

Lars Orup: - Tycker du att det har blivit så? Är ni sol-och-vårade nu?

Jacob Lendahls: - Nej, det kan jag väl inte säga direkt. I viss mån, men inte så där i allmänhet. Det blev nog kanske lite lugnare än vad vi hade väntat oss.

Vi arbetade emot så länge vi kunde

Lars Orup: - Vattnet och gruset, ja det kunde ni inte göra mycket åt. Det låg där det låg och det kunde utnyttjas, men pengarna som gubben hade, dom kunde ni sätta sprätt på innan det blev äktenskap. Gjorde ni det? Det var många kommuner som gjorde så nämligen.

Jacob Lendahls: - Ja, det skulle man nog ha kunnat gjort naturligtvis, men det var kanske inte direkt pengarna som låg i plånboken, utan det var skattekronorna, dom var viktiga. Men Kvidinge hade ingen direkt anledning och göra slut på pengar. Sådana här saker som vi kanske beskylls för att ha tagit i förväg, det var ju Kvidingebadet, det var en tennisbana vi lade fram, men det gjorde vi mycket tidigare. Det var redan 1968, som det blev klart. Det gjorde vi för invånarnas bästa och inte för att bedra gumman.

Lars Orup: - Men redan 1968 så var ju det här med kommunsammanslagningar, det var ju ingenting okänt.

Jacob Lendahls: - Det var det inte....

Lars Orup: - Ni kunde väl ha era aningar ändå.

Jacob Lendahls: - Ja, det hade vi kanske, men vi arbetade emot så länge vi kunde.

Lars Orup: - Litade ni inte på Åstorp? Var det därför ni var motsträviga? Jacob Lendahls: - Ja, kan man i sådana här sammanhang egentligen lita på någon? Man litar på sig själv. Vi visste vad vi hade, men inte vad vi skulle få.

Lars Orup: - Kommer du ihåg, vad var det för kommunalskatt 1973 i Åstorp och i Kvidinge?

Jacob Lendahls: - Ja, jag vill minnas att i Kvidinge hade vi då 12 kronor per skattekrona och Åstorp hade 13. Så det skiljde en krona. Nu var det så att det fanns någonting som hette övergångsbidrag. Det fick man av staten. Dom var generösa också om dom skulle ställa till med sådana här saker. Så första året som vi var sammanslagna, 1974 alltså, så hade vi begärt att få 57 öre per skattekrona, för det var vi berättigade till. Så då blev skatten för Kvidinges del 12:43 och för Åstorp var den 13 kronor. Sen när det skulle bli 1975 då var vi berättigade till 7 öre, och det hade vi begärt också, men det glömde statsmakterna, så det fick vi aldrig.

Lars Orup: - Men fick ni här i Kvidinge lika mycket för era 12 kronor som dom fick i Åstorp för sina 13?

Jacob Lendahls: - Ja, se det kan man ju betvivla naturligtvis. Men det är ju svårt att bedöma.

Lars Orup: - Vad är skatten idag?

Jacob Lendahls: - Skatten i dag för Åstorps kommun, den är 16 kronor. Lars Orup: - Tycker du att det har varit en brant ökning eller har det följt med den allmänna fördyringen?

Jacob Lendahls: - Jag tycker nog att det har gått i hetaste laget och jag tror nog att hade vi fått haft vår kommun kvar - inte hade vi legat kvar på 12 kronor....

Lars Orup: - Det hade ni inte gjort?

Jacob Lendahls: - Men vi hade inte varit uppe i 16 heller!

Lars Orup: - Men det hade kanske varit en del saker, som ni inte hade haft heller?

Jacob Lendahls: - Nja, det kan jag inte tänka mig var så mycket. Det är möjligtvis en del kanske lite onödig byggnation.

Gumman hade en hel del extravaganser

Lars Orup: - Hur tror du att Kvidinge kommer att se ut om tio år? Hur tror du alltså?

Jacob Lendahls: - Då är det den här Kvidingegubben, som gör sig gällande igen. När dom har varit gifta, om man säger så något år så fann han att den här gumman hon hade en hel del extravaganser. Hon ville gärna pynta sig med en del mer eller mindre äkta, men alltid lika dyrbara smycken, som expon' och pointer'. Ljusdiademet, för att sätta i pannan vid juletid, det hade hon visst redan skaffat sig innan dom slog sig ihop. Men gubben han klagade inte ändå. För han hade kläderna på kroppen och han såg till att han var hel och ren. Han tänkte, så här kommer det väl att bli framöver, om hon håller på som hon har hållit på hittills och jag får väl se till att jag ser någorlunda anständig ut.

Lars Orup: - Och det tror du att Kvidinge kommer att göra om tio år? Jacob Lendahls: - Ja, det tycker jag väl, borde göra.

Fortsatt fint kulturliv

Lars Orup: - Det du tror och det du hoppas, är det samma sak?

Jacob Lendahls: - Ja, kanske inte riktigt, nej. Och nu ska jag låta honom prata själv. För han säger så här. Jaså, man får önska?, säger han. Ja, då skulle det väl vara att få leva någorlunda lugnt för det första, ha tillgång till ett fint kulturliv, för det är viktigt för Kvidinge. Få se barn och ungdom växa upp i en bra miljö, att dom får gå i en bra skola, att dom kan idka sport och friluftsliv i kamratlig anda, erhålla en meningsfull sysselsättning. Alla blir ju äldre, på äldre dar få inrätta sig lite bra, ungefär som dom själva vill. Det är ju så vanligt nu för tiden - det är ju en helt annan sak - att dom olika parterna i ett äktenskap dom behåller sina efternamn. Så blev det inte för oss, säger gubben. Jag fick finna mig i att acceptera gummans namn.

Lars Orup: - Det är den nya namnlagen, det.

Jacob Lendahls: - Ja, det är det, kanske. Nu hoppas jag, säger han, ändå att mitt riktiga namn inte helt glöms bort. För hos kvidingeborna och även utåt i världen vill jag alltid vara och förbli Kvidingegubben. Men vi får väl se. Men ser du, försöker gumman att ta dom här sakerna ifrån mej då ska hon få med gubben och göra!

Lars Orup: - Vill gubben skiljas då?

Jacob Lendahls: - I så fall....

Lars Orup: - Ja, tack Jacob! Jag ska höra, är det någon som har en kort fråga att ställa till Jacob? Jag undantar Arne Löyskä kanske, för jag tänkte få prata med dej nu härnäst. Såvida inte, OK! Hade Du en kort fråga?

Arne Löyskä: - Ja, den där budbäraren från Åstorp hade inte informerat den här gubben riktigt att det var inte så att det var Åstorp eller Kvidinge som ägde den där expon.

Lars Orup: - Jaha, Jacob....

Jacob Lendahls: - Nej, det kan väl hända att hon förde en bakom ljuset i sådana saker ibland....