Jag får många tankar när jag läser din bok Kamomillvägen

-        Vad vill politikerna med Medborgarförslag, med Kommunsoffa, med att medborgarna ska engagera sig etc. Har dom tänkt igenom vad detta kan komma att innebära och hur politiken ska hantera detta? Hoppas man egentligen att ingen ska engagera sig, åtminstone inte kritisera eller ha egna förslag? Trodde man att man kunde lyssna och sen gå hem och göra som vanligt? Den typen av demokrati brukar vi kalla något annat när den förekommer i andra länder. Jag undrar om man tänkt igenom syftet och strategin med närdemokratin. Den kan ju faktiskt bli besvärligt! Särskilt om man har kunniga, engagerade invånare som Lars Olefeldt.

-         

-        Vem vågar ta ansvar? Det-är-inte-mitt-bord mentaliteten, som oftast leder till att inga alls beslut tas. Är det kanske en medveten strategi? Lathet, okunnighet eller bara brist på kvalitetssäkring i systemet?

-       

-        Var finns egentligen makten? Tjänstemännen? Politikerna? De olika partiernas program? Kommunalråden? Riktlinjerna? Alla är rädda för varandra. Alla är rädda att göra bort sig. Ingen vågar stå upp och säga att man gjort fel. Var finns integriteten?

-         

-        Den långsamma demokratin, oftast bra. Frågor får vila och blir genomlysta i bästa fall. Men i realiteten kanske det är som i ditt fall: brev hamnar fel, ansvariga ”glömmer” ärenden, semestrar kommer emellan. Man hoppas kanske att obekväma frågor glöms bort. Servern har pajat. Ursäkta och förlåt. Nu är det tyvärr försent!

-         

-        Först med en dokumentation som din bok ser man bristerna i beslutsvägar, i medborgardemokratin och kompetensbrister hos anställda och politiker. Vi borde ha mer av det! Alltså av dokumentation!!! Tydliggörande av vad som sker över tid! Har media fått ta del av din bok?

Det lönar sig att vara envis, trots allt! Åtminstone till en viss del. Men hur många orkar det?