|
Självupplevd
berättelse från när jag
jobbade i Erlangen i
Bayern.
Lokala skattemyndigheten
låg mitt i centrum. Det
fanns inga
parkeringsplatser i
närheten.
Det var ett sätt för
skatteförvaltningen att
visa sin makt, sa man.
I entrén fanns en
reception som mest
påminde om ett
gammaldags postkontor.
Jag förklarade mitt
ärende för den
allvarlige mannen i
luckan.
Det hördes att han
lämnat anvisningen många
gånger förr:
- Varje
kontor här har en
bokstav på dörren. I
kontor A finns de
handläggare som har hand
om alla skattskyldiga
vars efternamn börjar på
A o.s.v. Ni går alltså
korridoren rakt fram
tills Ni hittar Er
bokstav.
Jag traskade iväg. A, B,
C... L, M, N... här
måste det vara. På
dörren ovanför bokstaven
O satt en liten lapp med
texten "Handläggare O är
tillfälligt ute. Vid
brådskande ärenden v.g.
kontakta handläggare Q
istället."
Två dörrar längre ner i
korridoren hittade jag
Q. Utanför stod en man
och väntade.
- Har Ni väntat länge?,
frågade jag efter en
stund.
- Ja, men jag vet inte
om det är någon där
inne. Jag vill inte
störa.
Jag knackade på dörren
och steg in. Med en gång
förstod jag varför
skatten i Bayern är så
mycket lägre än i
Sverige.
I ett litet kyffe,
knappt med plats för två
små gamla skrivbord,
satt de båda
tjänstemännen. På slitna
stolar. Och med ännu
äldre bokhyllor bakom
sig.
I ett hörn stod en
dammig skrivmaskin. Den
gick inte ens på el.
Jag vände mig till
mannen till höger. Han
tog snabbt fram två
formulär som jag skulle
fylla i. Bra, sa jag och
slog mig ner på den enda
besöksstolen. Kan jag få
låna en penna? Mannen
tittade på mig som om
jag sagt något ovanligt
dumt.
- Ni får ta med Er
pappren längre ner i
korridoren. Där finns en
särskild avdelning där
Ni kan fylla i dom. Sen
går det bra att
återkomma.
Det fanns ett tiotal
skrivpulpeter i det
ganska stora rummet. Det
var i övrigt tomt så när
som på en äldre dam, som
satt vid fönstret, med
en massa formulär
framför sig. Jag satte
mig vid en pulpet och
började leta efter en
penna.
Men inte någon av
pulpeterna var utrustad
med något sådant. Jag
frågade damen, men inte
heller hon hade någon
penna.
Mannen stod fortfarande
kvar och väntade utanför
Q. Jag knackade åter och
gick in.
- Är det möjligt att få
låna en penna?
Tjänstemannen tittade på
mig med samma konstiga
blick som förut och
fortsatte sedan att
fylla i några formulär,
som låg framför honom.
Långsamt började han
därefter att undersöka
vad han hade för pennor
i pennskrinet. Till sist
valde han ut en gammal
reklampenna från ett
bensinbolag.
- Jag vill att Ni ser
till att jag får
tillbaka den, sa han,
när han räckte mig
pennan.
Tillbaka vid pulpeten
var jag plötsligt mycket
intressant. Jag hade en
penna. Damen vid
fönstret satt och såg
lystmätet på hur jag
fyllde i sida efter
sida. En nyanländ herre,
tydligen också utan
penna, började gå i
stora cirklar runt mig
medan han kollade hur
mycket jag hade kvar att
fylla i.
Knappt var jag färdig
förrän damen kom fram
för att låna pennan. Jag
väntade medan hon leende
fyllde i sina papper. Så
steg jag in till Q med
pappren i handen. Jag
hann inte säga något
förrän han sa:
- Har Ni
inte observerat att O är
tillbaka? Ni får lämna
pappren där.
Mannen som stått och
väntat utanför Q stod nu
utanför O. Jag steg in.
Tjänstemannen tog halvt
motvilligt emot mina
blanketter. Jag tackade
för mig, då jag
plötsligt kom att tänka
på pennan.
- Jo, sa jag
och lade pennan på
bordet, det är så att
jag har lånat denna hos
Q. Skulle Ni vilja vara
så vänlig att lämna den
dit vid tillfälle?
Det blev tyst en lång
stund. Sen sa O:
-
Normalt gör vi inte så
här, men jag skall göra
ett undantag för Er
denna gång.
När jag lämnade rummet
lät jag dörren vara
öppen så att mannen
utanför kunde se att han
inte störde någon om han
gick in.
Tillbaka till CD Rom i
vrede? |